Etikettarkiv: Reinfeldt

Svälja mygg och sila kameler (finns motståndarna i eller utanför S?)

Efter några dagar på sjukhus (lite trött men det var ingen fara med hjärtat – bara en inflammerad hjärtsäck…) fick jag anledning att fundera på socialdemokratins uppdrag (dessutom tröttnade jag på att läsa och titta på tv så jag började skriva istället…).

För medan jag funderat över hur fantastiskt välorganiserad och hur otroligt hög kvalitet svensk vård har så fortsätter den sittande högerregeringen – med folkets förtroende – på den inslagna vägen med mer privatiseringar, fler separata köer för dem som betalar bra och med att slå undan grunden för en vård av hög kvalitet som finansieras gemensamt och ger mest till dem som har störst behov.

Och samtidigt ägnar en del socialdemokrater sin tid åt att anklaga andra socialdemokrater för att ha sålt sig och för att vara företrädare för fienden som  därför borde vara föremål för uteslutning. Sila mygg och svälja kameler?

Jag läser i ett gammalt nummer av Filter om hur framtiden för svensk tågtrafik (både vad gäller investeringar i dagens spår och i investeringar i framtidens höghastighetsräls) stoppas av en regering ledd av den värsta sortens ekonomer: de där som vet alltings pris men ingentings värde. Samtidigt pågår en av de mest långtgående privatiseringarna av kollektivtrafiken som någonsin genomförts i världen. En privatisering som kommer att öka kostnaderna för skattebetalarna, minska möjligheterna för oss att med gemensamma resurser skapa effektiv trafik mellan både stora och små orter och som försvårar för oss som vill satsa på bussar och tåg och annan kollektivtrafik för att det är klimatsmarta sätt att resa och en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta ha beboeliga städer och levande stadskärnor.

Visst ja, och så pågår tydligen någon debatt inom socialdemokratin mellan ”höger” och ”vänster” där det tydligen är ”höger” att vilja skapa fler jobb genom att förbättra villkoren för privata företag medan det tydligen är ”vänster” att vilja ge alla människor goda förutsättningar. Det verkar  tyvärr utsiktslöst att att enas om att det faktiskt är ”socialdemokrati” att vilja båda dessa saker.

Samtidigt blir både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring allt mindre av trygghetsförsäkring och allt mer av ”framtida investeringspotential för privata företag”. För medan människor kastas ur trygghetssystemen ökar marknaden för privat finansiering och när den marknaden – om några år – är tillräckligt stor så blir det svårt att försvara gemensamt finansierade system som den stora majoriteten faktiskt inte har någon som helst nytta av. Någon som funderat på att bli arbetslös? Det är en dålig idé, men den är helt särskild dålig om du vill ha ut mer än 15 000 kronor i månaden. Snart är a-kassan, precis som sjukförsäkringen, bara till för en mycket liten grupp i samhället och faktum är att alliansregeringen fick folkets förtroende att fortsätta på den vägen. Inte för att Reinfeldt bad om det förtroendet (han förnekar att han vill dit vi snart är), men vi socialdemokrater sa till alla att det här var sista chansen att stoppa det stora systemskiftet.

Jo, och så pågår intern positionering inom socialdemokratin för att en del ska få relansera föredettingar i politiken som framtidsnamn. Och i väntan på att någon ny ledare ska krönas vågar nästan ingen med ledande uppdrag (utom Ylva Johansson och någon enstaka till) uttala sig och driva politik gentemot det som verkligen innebär en förändring av det här landet: den borgerliga regeringen som steg för steg banar väg för ett annat samhälle.

Klart man blir gnällig av att ligga i en patientsäng och fundera och fördriva tiden. Självklart är det bara gnäll att tycka att det kanske finns viktigare politiska motståndare utanför det socialdemokratiska partiet än inom. Förmodligen är det bara mitt sängskav som gör att det känns mer relevant att kritisera dem som inte vill ha ett samhälle med minskade klyftor, än att kritisera dem som vill ha ett samhälle med minskade klyftor men som tror att det samhället lättare uppnås om privata arbetsgivare anställer fler människor. Och självklart är det bara på grund av dag-tv-program som min hjärna oroar sig för att vi i framtiden kanske får vänja oss vid att svenska tv-kändisar, precis som Ellen DeGeneres, delar ut gåvor till engagerade människor som hjälper ensamstående föräldrar att få mat på bordet; att det skulle kunna vara en gemensam – samhällelig – angelägenhet att bidra till att barnfamiljer får mat på bordet är en så absurd tanke att den aldrig tycks föresväva amerikansk tv-publik.

Och därmed tror jag att jag ska försöka låta bli att skriva ett enda ord till om partikamrater som hugger varandra i ryggen, om Prime-gate-läckor, om uteslutningar av partikamrater och annat som verkar vara så viktigt för en del andra socialdemokrater. Jag tänker lägga lite mer kraft på att fundera på hur vi gör Örebro lite bättre. Och så kommer jag att skriva några inlägg om en reformagenda för socialdemokratin. Får se om någon kräver att jag utesluts efter det…

Ett högt spel med höga insatser (om hetsande i Malmö)

Sedan en tid pågår en hat-, hets- (läs här eller  här till exempel) och hotkampanj mot kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (som vanligt har Jan Guillou skrivit klokt om detta). Ilmar har, utan tvekan, sagt en hel del klumpiga kommentarer med anledning av hot och hat som drabbat malmöbor av judiskt ursprung. Men att Ilmar Reepalu hela tiden beklagat och tagit avstånd från hat och hot mot judar har det egentligen aldrig rått någon tvekan om.

Det var onödigt av Reepalu att, i intervjun med Skånska Dagbladet i januari, överhuvudtaget nämna att den judiska församlingen ordnade en proisraelisk demonstration mitt under Gaza-kriget, men om man är läskunnig ser man också att han omedelbart efteråt påpekar att han till och med önskat av muslimska företrädare att de ”tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.” Och i intervjun säger han: ”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” Rätt tydligt, faktiskt. Men som alla vet är sanningen det första offret i alla krig. Och detta tycks vara ett krig, i alla fall om man ska döma av tonen i hetsandet mot Reepalu.

Men dessvärre finns även mänskliga offer i detta hetsande.

För det första drabbas många malmöbor av judiskt ursprung. Eftersom jag inte tror på kollektiv bestraffning, arvssynd eller att ”grupper” ska få lida för det individer gör så är det självklart orimligt att hetsa eller hata mot människor av judisk härkomst och det är lika orimligt att hålla enskilda malmöbor av judisk härkomst ansvariga för det staten Israel gör eller för att vissa judiska grupper (i januari 2009) uttalade stöd för Israels massaker i Gaza. Det finns ingen ursäkt för hat, hot eller hets. Malmöbor ska inte behöva fly sin stad, särskilt inte på grund av vilken religion de tillhör eller vem de är födda av.

För det andra så drabbas nu många muslimer. Lika orimligt som det är att hävda att religiös tillhörighet gör en ansvarig för statens Israels övervåld, lika orimligt är det att – som Göran Hägglund (kd) gjorde i söndags – beskylla ”muslimer” för hat, hets och hot mot judar. Göran Hägglund borde be om ursäkt, men det lär han aldrig göra eftersom han vet att han behöver fiska i väldigt brungrumliga vatten för att ha en chans att rädda sitt parti kvar i riksdagen i höst.

Och för det tredje så utsätts Ilmar Reepalu för en bisarr hat-, hets- och hotkampanj. Hoten kan endast de som uttalat dem ta ansvar för, men ansvaret för hetsandet och hatandet vilar på många fler. Många borgerliga tyckare och ledarskribenter bör ta sin del av ansvaret. Men, förutom Göran Hägglunds hets mot muslimer är nog faktiskt Svante Weyler värst, exempelvis i Godmorgon Världen, där han utan att tveka använder de mördade i förintelselägret Treblinka för att angripa Reepalu. Weyler tycks sätta en särskild ära i att förvanska och hitta på, och hans sätt att argumentera vore faktiskt skrattretande. Om det inte var på allvar.

Så här skrev Svante Weyler i Expressen om Reepalus slarviga uttalande om ”den israeliska lobbyn”: ”Ännu en antisemitisk tankefigur. Förr kallades det för ’den judiska sammansvärjningen’.” Det är en smart argumentationsteknik att lägga ord i andras mun och sedan argumentera mot det man själv påstår att den andra sagt (så här sa Reepalu egentligen ”som man kanske kallar den israeliska lobbyn” – han hänvisade alltså till vad andra kallar det vilket fortfarande är slarvigt, men inte riktigt samma sak som att anklaga ”den judiska sammansvärjningen”, som Weyler påstår). Weyler avfärdar de hot som riktats mot Reepalu och menar att det är orimligt att Reepalu pratar om dessa, ”Vill han säga att den som kritiserar honom är medansvarig för hoten?”, skriver Weyler. Och det är ju inte rimligt. Lika orimligt är det ju att påstå att den som kritiserar Israel är medansvarig för allt andra Israel-kritiker gör? Men vänta, det är ju just det som Weyler och andra gör…

Tyvärr är Weyler nog totalt medveten om sin bisarra argumentation. För det blir nämligen ännu mer bisarrt. Han avslutar med en klassisk argumentationsteknik som på bildekaler brukar låta ”Miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit”. Så här skriver Weyler: ”Hittills har jag inte sett någon tidning som på ledarplats har givit Reepalu sitt stöd, ändå reagerar han som om han blivit orättvist behandlad och gravt missförstådd. Kan verkligen alla andra ha fel samtidigt?”. Logiken är fantastisk: eftersom Weyler inte har uppfattat något stöd för Reepalu på (borgerliga) ledarsidor kan alltså Reepalu inte ha rätt. Lysande resonerat, Weyler.

Men Svante Weyler är ändå på sitt sätt ärligare än exempelvis Göran Hägglund. För medan Hägglund låtsas vara moraliskt indignerad för att få skäl att fiska i grumliga vatten samtidigt som han hetsar mot Ilmar Reepalu så är Weyler tydligare. Han bekräftar att det handlar om en kampanj. Och det är uppenbart att den beror på att man vill fälla en populär socialdemokrat, att det bara är ett led i kampen för att rädda Reinfeldts borgerliga regering. Kosta vad det kosta vill.

Och det kommer att kosta. Dels handlar det om det välkända problemet med att ”ropa varg” trots att det inte är en varg man ser (Röda Berget skriver klokt om detta här): Ilmar Reepalu är nämligen inte anti-semit och att påstå att han är det förringar betydelsen av ordet totalt. Och det är farligt: att bekämpa anti-semitismen är fortfarande en av de viktigaste uppgifterna för alla som vill verka för mänskliga rättigheter och värdighet.

Men framförallt handlar det om att konflikterna i Malmö kommer att öka (ännu mer), vilket kommer att drabba många malmöbor. Kanske kommer hatet och hoten mot Ilmar Reepalu också att förvärras, samtidigt som många kommer att bli rädda att överhuvudtaget uttala sig i denna typ av frågor. Det är ett högt spel, med höga insatser, som Israelkramarna spelar.

Och när det gäller ordet sionism, som Reepalu nog borde låtit bli att blanda in (för att slippa debatten), så är det uppenbart att Israelkramarna inte vill låtsas om dess betydelse. Sionismen handlar om att skapa en ”judisk stat” (inte en stat där judar får bo, utan en stat uteslutande för judar) i det som på den tiden hette Palestina. Tydligast om vad det handlade om var rörelsens ”skapare” Theodor Herzl som pratade om att ”ta ett land utan folk och ge till ett folk utan land”. Som de flesta vet fanns det dock redan människor som bodde i området. De flesta av dem fördrevs av den sionistiska rörelsen. Så att vara kritisk mot den sionistiska rörelsen är egentligen bara sunt, det handlar inte om vare sig rasism eller anti-semitism. Det finns gott om judar som är ”anti-sionister” eftersom de inte tror på att Israel ska upprättas på jorden (som en stat), inte heller dessa kritiker är anti-semiter… Läs gärna Göran Rosenbergs text om detta, som vanligt är han klok och han uttrycker kritiken mot sionismen mycket bättre än jag (och eftersom Rosenberg själv är av judisk härkomst misstänker jag att Israelkramarna inte kallar honom antisemit lika ofta).

Libyen – regeringens nya kompisar?

När jag först såg nyheten om att Sveriges regering hjälper det statliga bolaget Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Libyen (så att de kan stoppa flyktingar) blev jag mest förvånad. Men sedan såg jag intervjun med handelsminister Eva Björling (m) i Aktuellt och då blev jag säker: detta är en jätteskandal. Man hör ganska snabbt att ministern inte har några vettiga svar på frågorna, hon försöker trassla sig ur knipan men jag instämmer nog i John Johanssons förutsägelse (på Twitter): snart får vi nog vår fjärde – och sista (inte hinner de byta en gång till före valet…?) – handelsminister i regeringen Reinfeldt. Instämmer helt i Amnestys kritik av affären: självklart bör inte Sverige sälja den typen av utrustning till Libyen. Och framför allt bör inte regeringen låna sig till den typen av insäljning.

Eva Björling säger att systemet räddar liv. På svt.se påstår hon att säljresan handlar om att främja den demokratisk utvecklingen i diktaturer. Så här säger ministern (citerat från svt.se): ”Det gäller då att vara extra tydlig med att berätta hur bra svenska företag är när det gäller mänskliga rättigheter och att se till att det blir skillnad i praktiken”.

För det första kanske någon kan berätta för ministern att ansvaret för mänskliga rättigheter framförallt är regeringens.

För det andra kanske någon rådgivare kan förklara för ministern att ”samarbetet” mellan Italien och Libyen inte är ett föredöme (trots att hon har politiska vänner i Italiens regering).

Och för det tredje kanske någon kan påminna ministern om vad Sverige (åtminstone tidigare) ansett om Libyen: ”Kroppslig bestraffning finns inskriven i lagstiftningen. Tjuvar och rånare riskerar att få höger hand och vänster fot amputerade efter utslag i domstol. Flera internationella MR-organ menar att tortyr fortfarande tillämpas av polis, säkerhetsstyrkor och fängelsepersonal.” (flera dokument citeras av Alliansfritt)

För övrigt har Libyen, föga förvånande, inte undertecknat flyktingkonventionen. Instämmer i Amnestys

När får väljarna svar om jobben, Reinfeldt?

Dagen efter årets första partiledardebatt i tv och jag nöjer med mig att citera Peter Andersson (”med rätt att tycka”): ”Reinfeldt och hans fyrklöver borde i stället ha fokus på att ge väljarna svar på varför man har fört den politik man har gjort. Och hur fortsättningen kommer att se ut. Jag saknar svar på en radda frågor men två är särskilt viktiga för mig:
– Hur skapar din politik fler jobb, Reinfeldt? Hittills har ju vallöftet från 2006 brutits och utvecklingen gått åt fel håll?
– Tycker du att försämringarna i sjukförsäkringen tillräckligt täcker kostnaderna för skattesänkningarna, som Husmark-Pehrsson beskrivit som anledning till försämringarna?”

Varför skitdebatten inte var en skitfråga

Några veckor efter moderaten Edvard Unsgaards bajsplockar-fascination har nog de flesta avfärdat hela saken som en skitfråga: ”jaja, gå vidare”, tänker en del. Gör inte det, säger jag.

Det som kan verka vara en anka eller ett pinsamt misstag är nämligen något mycket mer: Det säger otroligt mycket om den moderata synen på sysselsättning och på människovärde. Det är nämligen inte vem som helst som yttrat sig så där märkligt om ”arbetslinjen”. Mannen som blir imponerad av ”ryskor” som torkar bajs i hans trappuppgång är pressekreterare åt landets moderate statsminister och dessutom riksdagskandidat för moderaterna i Stockholm.

Det finns flera skäl till varför den här debatten faktiskt inte är en skitfråga:

Unsgaard avslöjade helt enkelt moderaternas egen hemliga graal. Inte undra på att så många moderater tog i så de nästan sprack på debattsajter och bloggar för att minska betydelsen av Unsgaards klavertramp.

Sedan kan man ju, som Magnus Ljungkvist gör på Newsmill, undra varför så få journalister var intresserade av att gå på djupet i frågan:”Vad tjänade ryskan extra på det, fick hon något alls? Betalar städföretaget skatt som de ska? Den ryska som städade trappan, hade hon arbetstillstånd eller är hon utlämnad till sin chefs godtycke?”

Är Reinfeldt nöjd med 70 000 fler i ”utanförskap”?

”Ett första argument för maktskifte 2010 är att borgarna som vanligt har misslyckats med jobben. Arbetslösheten ökar. Sysselsättningen minskar. Socialbidragen beräknas stiga med 50 procent under 2006–2011. Utanförskapet har ökat med 70 000 medborgare jämfört med Reinfeldts egen definition från 2006. Ungdomarna drabbas hårdast.”

Eric Sundström i AiP. Kunde inte sagt det bättre själv.

När ”ryggradslös” är en komplimang

Idag kommer riksdagen, om inget under sker, rösta igenom FRA-lagen som ger staten rätt att massavlyssna människor. Med FRA-lagen är Storebrorsamhället här på ett sätt som Orwell inte ens hade vågat drömma om (Nisha Besara skriver klokt på Dagens Arena). Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att rösta nej till lagen och om några borgerliga ledamöter gjorde det skulle de (i alla fall tillfälligt) stoppa FRA-lagen. Men det gör de inte. En del av de där borgerliga ledamöterna har tidigare låtsats vara hjältar som försvarar integritet och mänskliga rättigheter. Men de har inrättat sig i ledet, hukar så där klädsamt under partipiskan och låtsas att de vunnit genom tillägg till lagen. De lurar självklart ingen. Men när det handlar om att rädda en vidrig, korkad och ogenomtänkt lag så kan orden – precis som i Orwells ”1984” få ny mening. I borgerligt nyspråk är tydligen ordet ”ryggradslös” menat som en komplimang.

En regering som vill övervaka folket (FRA-lagen klubbas på onsdag)

Det verkar, tyvärr, som om den moderatstyrda regeringen lyckats: när de nu – än en gång – piskar in de borgerliga ledamöterna i övervakningsfållan så verkar det passera utan vare sig bloggstormar, massiva demonstrationer eller ”olydnad” från enskilda ledamöter. Vi ska inte ge upp än, men det mesta tyder på att Reinfeldt, Tolgfors och de andra övervakningsivrarna får sin vilja igenom och att vi från 1 december har en lagstiftning som Orwells Storebror skulle drömt våta drömmar om. På onsdag vet vi.

Att protesterna inte är lika intensiva är inte så konstigt, utnötning fungerar ju i de flesta sammanhang. Märkligare är en del andra inspel i debatten: Tidningsutgivarna väljer att skriva brev till riksdagens ledamöter och varna för att efterforskningsförbudet i tryckfrihetsförordningen i praktiken sätts ur spel. Det har de ju rätt i. Så här skriver de: ”den som vänder sig till massmedierna [kan] mot sin vilja komma att få sin identitet röjd genom signalspaningen. Det betyder att efterforskningsförbudet i tryckfrihetsförordningen i praktiken sätts ur spel. Det hjälper då inte att avlyssningen i sådana fall skall avbrytas och att insamlade uppgifter förstöras. Det man en gång sett och hört kan inte raderas.”

Det är självklart bra att även TU agerar, men brevet avslutas rätt märkligt: ”Vi uppmanar därför dig som riksdagsledamot att – oavsett hur du tänker rösta nu på onsdag – ha ett fortsatt engagemang kring frågan om skyddet för meddelare och andra tystnadspliktiga grupper och aktivt verka för att det säkerställs. Meddelarskyddet får inte bli en illusion.”

Som om FRA-lagen bara är ett hot mot meddelarskyddet… Borde inte tidningsutgivarna i landet se lite större sammanhang: att FRA-lagen hotar mer än deras bransch? Fast till TUs försvar ska sägas att den fackliga organisationen för journalister (Journalistförbundet) helt tycks ha lagt ner sitt motstånd mot FRA-lagen… Förra gången var SJF mycket aktiva, men nu verkar de inget göra. Utmattning fungerar, som sagt. Men framtidens dom över Reinfeldt, Tolgfors och de andra kommer likväl falla tungt. Må så vara att de inte startade resan, men de ökade hastigheten nerför det sluttande planet. Övervakningssamhället är här nu. Känns det bra?

Sossar mot storebror fortsätter arbetet, kom med du också! Här finns fler inlägg jag skrivit om integritet.

Klarspråk från Reinfeldt

Jag har tidigare skrivit om det märkliga i att så få medier pressar Fredrik Reinfeldt om hans bok ”Det sovande folket”, där han bland annat skriver: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Och nu hittade jag det här klippet på när Reinfeldt pratade om sin bok i tv. Med tanke på att han i klippet säger att det är för mycket politiker och att dessa politiker ägnar för mycket kraft åt att lova mer pengar kunde ju till exempel någon journalist fråga honom om hur det då kom sig att han i förra valrörelsen lovade att lägga på en krona på alla satsningar Socialdemokraterna gjorde på välfärden (eller så kunde de ju fråga varför han inte gjorde som han lovade…). Här är klippet: